Har funderat över det här fenomenet; kramar.
Tänkt på det varje gång man kommer till situationen där man eventuellt ska kramas hejdå. För vem gör inte det? Det kramas hej vilt överallt men jag tror inte jag är en kramperson.  Jag vet inte. Jag kanske inte känns som ngn man kramar;)
Vet bara att det känns lite avigt o tvekande ibland, där man varken vet ut eller in.
haha sånt går jag o tänker på^^
Kanske är det bara jag som tänker såhär men vad jag vill komma fram till är; Att ni, mina spädbarnskompisar, mina tålmodiga, snälla vänner; tack för att ni "stått ut" med mig alla år och ni är värda, ja vad kan det vara ..jo en KRAM!
Jag är lite folkskygg, osäker med dåligt självförtroende som har svårt att komma i tid men vill att ni ska veta (vet att jag kanske inte är så bra på att visa det..) att ni är uppskattade och utan er vet jag inte vilket håll som voro upp eller ner!
Med risk att det här utvecklas till en uppsats med en massa förklarande till allt..så slutar jag här!





OVER AND OUT