..ha råd med vanliga saker igen. Har inga väldigt omöjliga krav på livet just nu känner jag. Skulle väldigt gärna kunna ;

klippahårethosfrisöriställetförhemmaKöpadetdärjäklagymkortet
GåpådendärfilmenpåbioKöpanyaskorGåpåkurs...etcetc


...utan att slita mitt hår och gråta av ångest.


För jag har turen att ha skulder upp över öronen och räkningar på saker och ting som jag absolut inte vill ha att göra med längre. Men kommer aldrig komma på rätsida om jag inte jobbar på. Vilket jag ju gör, som en liten gnu just nu även om det känns väldigt vemodigt emellanåt. Som idag, det är såå synd om mig. Så tur för mig att hur fattig man än är så har man alltid råd med godis. Vetenskapligt bevisat.



OVER AND OUT

...är jag på tok för dum för mitt eget bästa. Vilket bara gör att man förlorar, stort. Om man inte som jag, ibland råkar ha msk omkring mig som är alldeles för bra för en.

Att se saker ur andras perspektiv och inte ha ett en synsätt som knappt går igenom ett nålshuvud är något för denna arma krake. (enbart tid löser ingenting)


punkt.

Frågan om framtiden blev väckt på jobbet igen tidigare ikväll. Eller igen och igen...men tanken på hur jag ska göra med studerandet stack mig lite hårdare i ögat än vad det vardagligt gör. Min gamla mentor från gymnasiet kom nämligen och handlade. Världens bästa ska tilläggas vilket åter bevisades idag. Hon mindes fortfarande precis vilka kurser jag hade sämre betyg i och tyckte i sig inte att ica var fel men att det var synd med sådan potential. Vilket kändes lustigt att höra men kanske precis vad jag behövde. Hon gick men kom tillbaka efter en stund med en lapp. Jag skulle maila henne och hon skulle berätta hur och när jag kunde läsa upp mattekursen, så jag kunde få en chans att välja.

Hon fick allt att kännas möjligt igen, bara såsom hon kan & alltid har gjort. Det hade inte varit fel att ha en liten Ulrika på axeln livet igenom, då skulle vem som helst kunna åstadkomma mirakel.


Hur jag ska göra med mitt liv är dock öppet för diskussion, men som hon sa. I slutändan är det bara jag som kan besluta det. Men ack så skönt det hade varit om ngn annan hade gjort det åt en, åtminstone komma med en briljant idé;)



Allt kanske är möjligt, bara man har viljan och modet att våga


OVER AND OUT

Nej varför ska man hålla på att klaga. Jag klagar väldigt mkt. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, vad det har för mening. Jag vet inte om jag går miste om mkt då jag inte släpper allt och börjar plugga. Jag vet inte om det är rätt att snurra fast sig och fortsätta tro på ngt man borde ha gett upp för länge sedan.

Kanske skulle jag behöva komma iväg bland folk, istället för att känna att alla flyttar, skapar nya liv och upplever nya spännande saker medan jag själv blir ensam kvar hemma. Vilket är så typiskt mig, att känna sig gammal, tråkig och isolerad. Hatar att inte tycka om den jag är, det jag gör eller veta vad det finns att göra åt saken. Skärpning!


Tur att Malin e på god väg o bli en briljant psykolog, hon har ett praktfall att ta hand om här. Men man kan ju alltid hoppas att jag iaf upplevt mer om 5 år än nu.

Ingen som vill ta mina beslut? Skulle nog ganska glatt lämna över tyglarna till ngn annan för tillfället. Det var mkt lättare när man gick i skolan, då drömde man bara om den "stora friheten" efter gymnasiet. Nu våndas man i den. Finns mkt jag vill göra och jag vill göra allt nu. På en gång. Men så funkar det inte riktigt, men jag vill ju. Dödläge. Kommer ingenstans. Det blir inget av det.

Just nu skulle jag utan eftertanke kunna byta en viss gubbe i mitt liv mot en sadel el. ngt. Jag menar, han väljer ju fjärrkontrollen över sin familj varje dag. Måste vara skönt att aldrig ha fel & bara minnas sådant som man vill, strunta i sitt liv och bara vara trevlig när man tjänar på det. Kanske är ngt.

Två äldre tanter på jobbet idag som närapå gav mig en tår där och då;

- Jag kan inte säga annat än att jag hoppas du blir bättre och att vi ses en annan gång snart. *lägger hand på axeln*

- Det gör jag med & att vi ses igen....ha ha. *tittar lite tomt framför sig*



Minns inte de exakta fraserna men när hon sa det där sista så innerligt sorgset att det gav rysningar. Påminn mig om att vara ung för alltid.



OVER AND OUT

Jag börjar allvarligt tro att det är ngt fel på mitt minne, begynnande alzheimers kanske? Alternativt att det bara är så att det är en släktgrej, för mor är ungefär lika virrig som jag.

Erika hade glömt sin plånbok i min bil, vi kom igår överens om att mamma skulle ta med den till jobbet så hon kunde hämta den där innan de skulle åka bort. Vad gjorde jag? Glömde totalt bort alltihop och fattade inte alls vad mamma menade när hon ringde o sa att det stod en tjej här som ville ha ngt från henne^^

Ibland ifrågasätter jag hur hjärnan fungerar i all allmänhet. Som när man bestämmer sig för att hämta en sak, går till det stället, öppnar skåpet eller var det nu är och inte kommer ihåg vad det var man skulle hämta?! Eller när man lägger typ nycklarna på ett ställe för att man Inte ska tappa bort dom men sen när man ska hämta dem så har man ingen aning om var de är. Även om man verkligen kan komma ihåg hur man lade ner dem men inte mer än så. Slutligen så finns förstås möjligheten att det bara är virriga människor som jag själv som råkar ut för sånt här...Vi borde ha ett anteckningsblock kring halsen att skriva ned allt i. Bara vi kommer ihåg att kolla den emellanåt...!!

//bild från google//

OVER AND OUT

..verkar för tillfället leva på värmepizza, bullar och godis. Fantastiskt nyttigt. Mor tycker dessutom att jag måste börja tycka om mig sj. för att komma någonstans innan jag gör mig sjuk av det här...hon har väl rätt i det. Jag försöker verkligen att varje dag se något hos mig som jag tycker om men misslyckas alltid kapitalt. Men det är ingens fel att jag ser ut o är som jag är. Så det får bli en pizza idag med.


OVER AND OUT

Studera eller icke studera? Givet att det måste bli det första om jag inte vill kasta bort allt. Men var, när och hur?


Fattar inte varför allt i livet kommer försent...Nu satsar man antingen på det här ett tag eller så skiter man i det helt. Hästarna?

Alt. 1 Låta det fortsätta som det är..kravla runt på Ziggeman så länge han orkar (troligaste alt.).

Alt. 2 Strunta i alltihop och sticka iväg någonstans.

Alt. 3  Ta ett stort jävla lån och förverkliga det där som alltid legat o gnagt i bakhuvudet..en egen häst. Även om det bara kan vara ett år.

Hur det känns? Vet varken ut eller in. Fortsätta så här vill jag inte, jag Kan inte, det går inte. Jag går sönder. Vart ska jag ta vägen? Var skulle jag sticka om jag vågade?? Nej precis. Ta ett lån?! Då skulle alla bli helt tokiga...med all rätt troligtvis. Lite oansvarigt när man är så ung och innan studietiden. Om inte annat så får man inse att man får jobba som faan för att betala av det innan man gör ngt annat. O sen kan man ändå inte behålla den.


Ingen som har ett fjärde alternativ? Ge upp och lägga sig under täcket?...ja, det låter faktiskt inte helt tokigt. Försöker få ihop varför vissa verkligen får allt dom vill ha medan andra får slita som odjur och inte ens får sniffa på kakan. Det sista har det bara brustit i min lilla hjärna och jag går konstant runt och tycker att allt är skit. Har hört så många gånger folk som tycker det är på ngt vis imponerande att jag orkar kämpa på med Zigge och inte ger upp...nå, antar att ni hade en anledning till att behöva tro så. För snart får det nog vara. Jag känner mig fruktansvärt otacksam, deprimerad och än mer osocial än förr. Jag vet att det finns de som försöker få med mig, men allt jag känner är att de har roligare kompisar..umgås med dem istället..på mig blir ni bara besvikna...


Behöver vädra lite..men allt skulle nog kunna rymma en bok. & Varför skriva det här? Orkar inte att alla jämt ska låtsas att allt är så jävla rosenskimrande??! Kul för dom isåfall men jag orkar inte låtsas mer. Sen är det inte så många som läser det här o bryr sig ändå. Det känns bara som att jag inte är färdig...jag fick aldrig Chansen..o nu är det snart försent. Så jävla synd om mig eller hur?! Som sagt..otacksam är vad jag är.


OVER AND OUT

Jag blir knäpp..galen! Mor har rätt, avundsjuka är en sjukdom & jag vet inte vad jag ska göra...

Jag känner mig lite som Bennet när han vill ha mat; Man vill verkligen men hur man än stampar och skriker så kan man inte göra mer än vad man gör. Eller så vet man inte hur man ska göra det. T.ex. Jag tipsar Bennet om att köra på "söta-ponny"-uttrycket alt. hoppa ur boxen. Men vad gör man när man är fast mitt i livet?

På fredag ska man ha tackat ja alt. nej till högskolan...Jag vill läsa något, jag vill veta vad jag ska göra, jag vill ha ett mål. Ändå vet jag att jag på något vis inte är redo och har ingen aning om vad jag vill ta mig till. Jag absolut inte fortsätta ett år till på samma sätt som nu men vad ska jag annars göra?! Vad ska jag våga hitta på och hur kan jag göra det...vad ska jag satsa på och vad ska jag ge upp? En miljard frågor och för närvarande inga svar, vem var det som sa att det var friheten som väntade efter gymnasiet..? En förvirrande sådan måhända.

Av över 2000 sökande kravlade jag mig in på djursjukskötarlinjen och vore det inte för lönen så skulle jag hoppat på det utan att blinka. Men vem vet, kanske blir det tillslut det jag blir. Får se till att gifta mig riktigt rikt bara ...hur nu det ska gå till.

                                                  OVER AND OUT

..Försöker röra mig men det går inte. Upp! Sätt fart!
Snart måste jag

..men ingenting händer. Får låta den sedvanliga paniken infinna sig när jag inser att jag börjar bli sen. Hur annars jag ska komma iväg vet jag inte, vill helst inte alls vara.

OVER AND OUT

Mina sämsta egenskaper måste vara avundsjuka & skadeglädje.

De båda förstör mkt.

...på det här med Fingal. Skulle nog kunna skriva en uppsats om hur jag känner inför det här beslutet men ändå inte själv förstå vad det är jag menar. För tillfället hettar det i tankegångarna så måste få ur lite ånga. Min magkänsla säger att nu får det räcka, det här är slutet och att det är ok.  De flesta jag har pratat med har kunnat förstå och det har känts så otroligt skönt men vad som förvirrar mig mest är min mor. Först säger hon att hon absolut förstår mig, att jag inte skulle säga något annat (vilket jag förstås gjorde..) men sedan säger hon att det finns en del hon inte förstår med hur jag känner. & när jag påpekar det så säger hon att hon visst förstår men ändå envisas hon med att argumentera för. När hon sedan säger att hon inte heller tycker att vi isåfall ska ha kvar honom och att det inte är rätt för mig så tycker hon samtidigt att det är inte är att "ha kvar honom" om jag åker och rider honom 4 ggr i veckan fram till jul. Hur resonerar man då?? Jag blir inte klok på människan och jag blir inte klok på mig. Allt är bara en enda slemmig hög med outredda tankar och känslor. Jag orkar inte. Det är så mkt att ta hänsyn till att jag nog skulle kunna skriva en bok.

 Antingen följer magkänslan eller så fegar jag ur och fortsätter på samma väg. Eller är det fegt att inte fortsätta på den utsatta kursen? Jag har fram till den 30:nde att besluta mig om vilket...

Då ska han åka hem till sig för att sedan åka vidare till Göteborg på undersökning för sin andning och planering av ev. operation. Vilket förstås också spelar in, om man ska lägga ännu mer tid, blod, svett & tårar på en häst som inte kommer kunna få någon karriär pga denna mystiska åkomma? Efter det besöket får vi svaret och det är ju lite för sent. Hur som, löser sig hans problem så är jag säker på att han en dag kommer bli en riktigtriktigt bra häst..utan tvekan.


OVER AND OUT

Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill göra när jag "blir stor" som det så fint heter. Det enda jag alltid trott mig veta var att jag definitivt skulle plugga vidare direkt efter studenten & inte spilla någon tid utan ge mig ut i arbetslivet direkt. Det har varit en ganska satt tanke men i slutändan var det inte riktigt så det blev.
Nu har det snart gått ett år sedan vi sprang ut för trappan och här sitter jag med mindre aning om vad jag ska göra med mitt liv mot vad jag hade vid studenten. Mot vad jag hade för flera år sedan, känslan har inte minskat. Den har tvärtom intensifierats.

 Nu känner jag mer press att hitta på något. Jag känner lite ångest över att det snart gått ett år och jag har fortfarande inte den blekaste aning. Kommer det gå ett år till? Kommer det ha ändrats då? Eller slösar jag bara en massa tid och kommer inte börja plugga innan jag är "gammal"?  Kommer jag ngnsin veta vad jag vill? Kommer det bli så att jag helt tappar min studieförmåga och finner det bekvämare att hitta på ngt annat?

Det är en annan femma. Jag känner en sorts press att göra ngt av mina betyg, att inte slänga 3 års hårda studier i slasken och nöja med mig ett mediokert jobb. Ibland önskar jag att jag inte hade så många val...
Samtidigt vill jag våga följa drömmar och inte fastna på att de inte är "bra nog".

Å andra sidan, jag vill inte känna den pressen utan vara nöjd med mina val.
Jag vill inte hela tiden känna att jag måste prestera bättre. Bara för att vissa går vidare och blir veterinärer och läkare så betyder inte det att jag är mindre värd för att jag inte gör det? Eller är det så att jag skulle klara av det men är för bekväm & skraj för att våga ta steget? Eller är det så att jag är menad för ngt annat?

Ibland önskar jag att jag inte hade ett sådant hästintresse. Det äter upp mig inifrån känns det som emellanåt. Utan hästarna skulle jag vara fri att läsa till vad jag vill var jag vill utan att tänka "tänk om.."
Med är också tanken på att jag slösar tid på att satsa på det här...jag kommer ändå aldrig bli mer än medel som det är med allt annat i mitt liv. Kanske är det lika bra att jag sätter mig vid skolbänken och släpper allt det här. Men hur kan jag göra det utan att tänka "tänk om.."?

Det ska gå att kombinera annars går jag i bitar. & jag är trött på folk som skakar på huvudet o säger att det aldrig kommer att gå.

Idag fann jag inspiration hos Sebastians mamma som kom på vad hon verkligen brann för och ville jobba med i vuxen ålder, efter att ha jobbat på ica i över 20 år. Hon fann sitt kall och älskar sitt jobb.
Det är aldrig för sent.

Jag finner delvis tröst i Jeanna Högberg som utbildade sig till civilingenjör i biomekanik samtidigt som hon tränade och tävlade dressyr på hög nivå med två hästar (sedan att det innebar en hel del service och pengastöd...)

Nu blev det ett grymt långt inlägg men mina hemskt förvirrade tankar, jag var tvungen att få ur mig dem Jag kan dock inte påstå att det gjorde mig klokare på ngt vis.



OVER AND OUT

Det värsta med vintern (förutom mörkret & kylan) är nog halkan. Nu är det ju inte halt hela vintern men när det väl är så är det inte roligt.

Jag tycker inte om att rida på vägarna vintertid vissa perioder även med broddar & sulor på^^ Jag sitter och spänner mig till och från vilket förstås ger sin verkan på hästen som jag även tänker mig spänner sig till en viss del också då den borde känna att underlaget är lite lurigt även om den finner mer stabilitet mha broddarna. Ordet "spänd" är väl inte ett ord man förespråkar inom hästvärlden vilket leder till den logiska slutsatsen att det är mindre klyftigt att försöka sig på att rida ordentligt på dessa vägar och ytor? 

När man hör någon som regelbundet tränar sina hästar på en yta där denne själv säger att hästarna hela tiden halkar så hemskt, hur smart känns det? Hästarna måste hela tiden spänna sig i onödan och riskera sträckningar och kanske tom. gå omkull. 

 In i skogen, ut på åkrarna^^ 





OVER AND OUT