Studera eller icke studera? Givet att det måste bli det första om jag inte vill kasta bort allt. Men var, när och hur?


Fattar inte varför allt i livet kommer försent...Nu satsar man antingen på det här ett tag eller så skiter man i det helt. Hästarna?

Alt. 1 Låta det fortsätta som det är..kravla runt på Ziggeman så länge han orkar (troligaste alt.).

Alt. 2 Strunta i alltihop och sticka iväg någonstans.

Alt. 3  Ta ett stort jävla lån och förverkliga det där som alltid legat o gnagt i bakhuvudet..en egen häst. Även om det bara kan vara ett år.

Hur det känns? Vet varken ut eller in. Fortsätta så här vill jag inte, jag Kan inte, det går inte. Jag går sönder. Vart ska jag ta vägen? Var skulle jag sticka om jag vågade?? Nej precis. Ta ett lån?! Då skulle alla bli helt tokiga...med all rätt troligtvis. Lite oansvarigt när man är så ung och innan studietiden. Om inte annat så får man inse att man får jobba som faan för att betala av det innan man gör ngt annat. O sen kan man ändå inte behålla den.


Ingen som har ett fjärde alternativ? Ge upp och lägga sig under täcket?...ja, det låter faktiskt inte helt tokigt. Försöker få ihop varför vissa verkligen får allt dom vill ha medan andra får slita som odjur och inte ens får sniffa på kakan. Det sista har det bara brustit i min lilla hjärna och jag går konstant runt och tycker att allt är skit. Har hört så många gånger folk som tycker det är på ngt vis imponerande att jag orkar kämpa på med Zigge och inte ger upp...nå, antar att ni hade en anledning till att behöva tro så. För snart får det nog vara. Jag känner mig fruktansvärt otacksam, deprimerad och än mer osocial än förr. Jag vet att det finns de som försöker få med mig, men allt jag känner är att de har roligare kompisar..umgås med dem istället..på mig blir ni bara besvikna...


Behöver vädra lite..men allt skulle nog kunna rymma en bok. & Varför skriva det här? Orkar inte att alla jämt ska låtsas att allt är så jävla rosenskimrande??! Kul för dom isåfall men jag orkar inte låtsas mer. Sen är det inte så många som läser det här o bryr sig ändå. Det känns bara som att jag inte är färdig...jag fick aldrig Chansen..o nu är det snart försent. Så jävla synd om mig eller hur?! Som sagt..otacksam är vad jag är.


OVER AND OUT