Jag kan ofta ha svårt att se vilka framsteg jag faktiskt har gjort som ryttare. Man kanske är inne i en svacka och bara känner att ingenting fungerar och man börjar undra varför man ens försöker kämpa när man ändå inte kommer någonstans. Då är det bra om man har tagit en liten fiffig uppfinning till hjälp, filmkameran.

Har man möjlighet att kolla en tid tillbaka, ja tom. flera år så kan man ofta tydligt se skillnad och kanske göra som jag gjorde när jag såg filmen här nedan; brista ut i skratt och nästan börja gråta av åsynen.

Man kan se att det faktiskt har gått framåt, det kan bara vara svårt att inse när man är mitt i smeten.

Jag hade inga möjligheter att tävla o träna så mkt som jag ville när jag var yngre utan fick började med så bebissteg när jag fick tag på Zigge, här nedan är det första steget. Jag var 17 år och hoppade min första runda ngnsin på den här höjden! & nog vill jag gärna tro att det har blivit bättre sen dess...!

OVER AND OUT