...på det här med Fingal. Skulle nog kunna skriva en uppsats om hur jag känner inför det här beslutet men ändå inte själv förstå vad det är jag menar. För tillfället hettar det i tankegångarna så måste få ur lite ånga. Min magkänsla säger att nu får det räcka, det här är slutet och att det är ok.  De flesta jag har pratat med har kunnat förstå och det har känts så otroligt skönt men vad som förvirrar mig mest är min mor. Först säger hon att hon absolut förstår mig, att jag inte skulle säga något annat (vilket jag förstås gjorde..) men sedan säger hon att det finns en del hon inte förstår med hur jag känner. & när jag påpekar det så säger hon att hon visst förstår men ändå envisas hon med att argumentera för. När hon sedan säger att hon inte heller tycker att vi isåfall ska ha kvar honom och att det inte är rätt för mig så tycker hon samtidigt att det är inte är att "ha kvar honom" om jag åker och rider honom 4 ggr i veckan fram till jul. Hur resonerar man då?? Jag blir inte klok på människan och jag blir inte klok på mig. Allt är bara en enda slemmig hög med outredda tankar och känslor. Jag orkar inte. Det är så mkt att ta hänsyn till att jag nog skulle kunna skriva en bok.

 Antingen följer magkänslan eller så fegar jag ur och fortsätter på samma väg. Eller är det fegt att inte fortsätta på den utsatta kursen? Jag har fram till den 30:nde att besluta mig om vilket...

Då ska han åka hem till sig för att sedan åka vidare till Göteborg på undersökning för sin andning och planering av ev. operation. Vilket förstås också spelar in, om man ska lägga ännu mer tid, blod, svett & tårar på en häst som inte kommer kunna få någon karriär pga denna mystiska åkomma? Efter det besöket får vi svaret och det är ju lite för sent. Hur som, löser sig hans problem så är jag säker på att han en dag kommer bli en riktigtriktigt bra häst..utan tvekan.


OVER AND OUT