Frågan om framtiden blev väckt på jobbet igen tidigare ikväll. Eller igen och igen...men tanken på hur jag ska göra med studerandet stack mig lite hårdare i ögat än vad det vardagligt gör. Min gamla mentor från gymnasiet kom nämligen och handlade. Världens bästa ska tilläggas vilket åter bevisades idag. Hon mindes fortfarande precis vilka kurser jag hade sämre betyg i och tyckte i sig inte att ica var fel men att det var synd med sådan potential. Vilket kändes lustigt att höra men kanske precis vad jag behövde. Hon gick men kom tillbaka efter en stund med en lapp. Jag skulle maila henne och hon skulle berätta hur och när jag kunde läsa upp mattekursen, så jag kunde få en chans att välja.

Hon fick allt att kännas möjligt igen, bara såsom hon kan & alltid har gjort. Det hade inte varit fel att ha en liten Ulrika på axeln livet igenom, då skulle vem som helst kunna åstadkomma mirakel.


Hur jag ska göra med mitt liv är dock öppet för diskussion, men som hon sa. I slutändan är det bara jag som kan besluta det. Men ack så skönt det hade varit om ngn annan hade gjort det åt en, åtminstone komma med en briljant idé;)



Allt kanske är möjligt, bara man har viljan och modet att våga


OVER AND OUT